Förvånansvärt förväntansfull. Så kände jag mig under midsommarhelgen eftersom jag inte firat en traditionell midsommar på 11 år. Visserligen har jag firat sommarsolståndet i England genom camping vid Stonehenge och andra hippieaktiviteter, men jag hade nästan glömt vad en svensk midsommar innebar. Det kändes som nyårsafton; jag väntade spänt på tolvslaget och trodde att något skulle hända. Det gjorde det inte.
Däremot åt jag midsommarlunch med mina vänner på en ö i Bohuslän. Jag tvingade mig själv att smaka sillen (äckligt, i vanliga fall är jag vegetarian) men som tur var fick jag en snaps att skölja ner med. Jag är inte uppväxt med snapsvisor så det kändes väldigt exotiskt att sjunga Helan Går och andra klassiker.
Efterrätt: jordgubbar med grädde och glass. Fast i min familj brukar vi oftast äta jordgubbar med mjölk och socker.
Vi hann med att dansa några varv kring midsommarstången och leka små grodor innan regnet kom. Just regn verkar vara en svensk midsommartradition.
Jag plockade inte sju sorters blommor och lade under kudden, men jag införde min egen tradition som går ut på att slå upp ord på måfå i en ordbok och reflektera över det. Kolonisering och spånhyvel blev några av mina ord. När vi sedan gav oss på tarotkortleken drog jag kortet grymhet. Grymhet mot mig själv dock. Mig själv och sillar kanske.
Svenglish 