Jag kan inte namnet på gatorna. Känner inte till vilka vägar som är genvägar eller senvägar. Har inget stamfik eller någon stampub. Blir inte igenkänd på ICA. Jag har helt enkelt inte bott i mitt område tillräckligt länge.
I torsdags kväll gick jag förbi ett café med livemusik. Det var skön stämning, folk som hängde på gatan med kaffemuggar och folköl. Jag stannade till, lyssnade på tre låtar. Hade kunnat stanna längre, men det kändes som om jag var en besökare, en betraktare. Turist till och med. Vilket i och för sig är en ganska skön känsla som jag borde njuta av så länge den varar.
De flesta av Svenglish-deltagarna kände sig mer hemma i sina städer i allmänhet än i sina stadsdelar i synnerhet. Men det fanns några undantag. En Malmöbo, till exempel, sa att Möllan (Möllevångstorget med omnejd) var mer hemma än Malmö i stort. Och i Brighton var det ett par personer som kände sig extra hemma i Hanover-området. Kanske är det lättare att känna sig hemma i ett kvarter som har en specifik karaktär eller så beror det bara på hur länge man har bott där. Eller om ens kompisar bor i samma område.
Många nämnde grannar. De som hade bra kontakt med grannarna – eller åtminstone hejade på dem – kände sig mer hemmastadda i sitt kvarter. Jag hade fått för mig att det var bättre grannsämja i England, att folk bjuder på te och småpratar mer, men genom att bo hos de svenska projektdeltagarna insåg jag att det inte är någon större skillnad i Sverige. Det beror mest på var och hur man bor. Om man bor i villa i ett litet samhälle är det ju lättare till hands att prata med grannen än om man bor i ett hyreshus i en storstad.
Den här studien är inte på något sätt vetenskaplig, svaren är baserade på intervjuer med 15 personer i England och 15 personer i Sverige, i åldrarna 22-59 år. Håll utkik efter nästa fråga: Hur hemmastadd känner du dig i din bostad?
Svenglish 